Från Bonhoeffer till Hauerwas

Patrik du sa på hösten att denna kurs har svåra texter, du hade så rätt! Många av texterna hade jag knappast läst utan denna kurs. Ibland har jag känt mig direkt desperat och "jag örk int". En orsak var säkert att jag i höstas ännu jobbade 50% men nu sedan februari igen heldag.

Att blogga var något alldeles nytt för mig. I början kändes det svårt men nu börjar det kännas naturligt.


Kursen har också varit givande. Jag har fått en mångsidigare bild av hur en teologisk text kan se ut, te.x. politisk teologi visste jag inte mycket om före denna kurs. De artiklar jag läst i ämnet under denna kurs har gett mersmak. De texter jag härtills har läst har oftast varit skrivna av personer med luthersk bakgrund, nu kom många andra inriktningar med.

Milbank har varit den mest irriterande pga. sitt sätt att uttrycka sig. Men jag har också fått nya inspirationskällor till mina studier i etik. Hauerwas kommer definitivt att förekomma på min läs lista i framtiden. Speciellt hans syn på dygder har inspirerat. I en av Hauerwas böcker diskuteras Bonhoeffer, som jag skrev min uppsats förra terminen. Genom Hauerwas fick jag en ny infallsvinkel på Bonhoeffers texster.

Inom postmodern teologi talar man också om filmer. The Nuns Story, bilden ovan, var grunden för en av mina blogger. Läste senare också boken med samma namn. Denna berättelse för starkt fram ödmjukheten. I sjuksköterskans historia har ödmjukheten också starkt betonats. Ursprunget till detta kan mycket väl vara att nunnorna länge hade hand om all sjukvård. De "sekulära" sjukskötarna ärvde sedan tanken om ödmjukhet. Vad allt innebär detta? Det kunde vara intressant att se på ödmjukhet inom vården:

• som ett etiskt begrepp
• har det fortfarande en teologisk bakgrund i dagens vård
• hur har tanken på ödmjukhet utvecklats

Synliggöra kyrkan – givmildhetens etos och Milbank

Milbank har känts mycket svår att riktigt förstå, så jag sökte på internet efter mera texter skrivna av (eller om) Milbank. Jag stötte på flera stycken, men läste igenom två. Den ena är en intervju om modern ateism och den andra är ett tal/föreläsning som Milbank har hållit 2009 under en konferens (Telos Conferens)[1] Föreläsningen heter ”The Politics of Paradox”. I denna föreläsning finns konkreta exempel på det som Patrik berättade om under studiedagen, dvs. om att gå tillbaka till medeltida gilles tankar och att en samhällelig förändring, mot kapitalismen, är möjlig bara med kyrkans hjälp. Milbank säger sig stå inom en Anglikansk och Katolsk Kristen Socialistisk tradition. Han påpekar att denna socialism INTE är identisk med den sekulära socialismen!
Han beskriver en värld som söker efter rättvis fördelning och försöker avskaffa klyftan mellan dem som äger och dem som inget har. Han vill ha bolag (corporations) som bygger på kristna principer där man kombinerar politiska och ekonomiska funktioner. I detta sammanhang hänvisar han till medeltiden och feodalismen.
Enligt Milbank måste man ge något också åt de rika för att möjliggöra en hållbar förändring i samhället. Detta något är en ny masskultur etos som frambringar en ny elit. Han ser kyrkans roll i detta som en koordinator och möjligen den enda som kan inspirera till detta etos byte. Etos bytet innebär att man går från att äga pengar som största makt faktor till att göra social generositet till den största maktfaktorn. Det gäller att få fram en ny elit som får respekt och frigörelse av att vara socialt generösa. När makten går via generositet så leder det till att denna nya elit ser till att skatter och lagar förnyas så att en rättvisare omfördelning av resurser sker inom samhället. Milbank anser att denna etos är radikalt Katolsk, han anser att det protestantiska etoset är maktlöst inför kapitalismens hot.
Milbank diskuterar sin politiska teori utgående från politiska termer såsom höger och vänster, liberalism, makt för några eller massans makt. Han hänvisar till filmer och författare och antikens politik. In i denna vokabulär hämtar han NT och en syn på att göra kyrkan till centrum. Efter att ha läst denna text förstår jag Milbanks tankegångar bättre. Jag märker också att jag har blivit intresserad av politisk teologi och vad allt det kan innebära.
[1] www.telospress.com och www.theothejournal.com

Caputo – vägar, kyrkan och flodhästar

Jag har läst Caputos bok ”What would Jesus deconstruct?” delvis som metro litteratur, d.v.s. på hemvägen från jobbet. Jag satt faktiskt och fnittrade för mig själv på några ställen, han är inte nådig med USA:s kristna ytterhöger! (fick förundrade blickar i detta allmänna fortskaffningsmedel). Caputos text är mycket enklare att förstå jämfört med t.ex. Millbank.
Flera av hans tankar fann jag inspirerande och jag började tänka med orden ”men tänk om?”. I vissa delar stör det att exemplen är så USA bundna. Jag fick en känsla av att han inte har mycket kunskap om t.ex. Europa för att kunna ta exempel från denna världsdel.
Det första jag fastnade vid var hans tankar om vägen och sökandet. Hur är det att följa Jesus, är det en färdig ”charter resa” med fem stjärnigt hotell där man inte behöver (eller bör) tänka själv? Eller är det en väg där man inte vet vad som kommer bakom nästa hörn? Han funderade också över hur olika tider har haft olika ”vägskyltar” när det gäller att hitta sin tids spirituella väg. Jag kom att tänka på filmen ”Jesus Christ Superstar” som var en stor händelse när jag var i tonåren, jag kommer ännu ihåg hur publiken var totalt tyst och tydligt full av tankar när de gick ut efter filmen. Denna film visades för ca 1 år sedan i TV:n och jag tog tillfället i akt och såg på den igen. Jag tycker fortfarande om den men jag insåg plötsligt hur mycket den är av ett barn av sin tid. Där finns avsnitt som mycket tydligt hänvisar till kampen mot kriget i Vietnam, detta i samband med Jesu ord mot våld. Jag undrar hur unga av idag förstår dessa avsnitt?
Caputo diskuterar i ett av de sista kapitlen områden Jesus med stor sannolikhet skulle dekonstruera. Caputo diskuterar bl.a. kvinnan i kyrkan som en sak Jesus kunde reagera på i dagens kyrka. I Jesu närhet fanns flera kvinnor och i den tidiga kyrkan fanns flera kvinnor i viktiga positioner, men enligt Caputo ser det ut som om kvinnan senare bli utmanövrerad. Caputo funderar i feminist teologiska termer att: ”minnas honom innebär inte att man glömmer henne”.
I detta kapitel tyckte jag mycket bra om begreppet ”Stora vita elefanter”, i finländsk litteratur har man kallat samma fenomen för flodhästar. Här skulle man kunna säga flodhästar i teologin. Flodhästarna här är diskussionerna kring homosexualitet och abort och vilken proportion de fått inom olika kyrkosamfund. Enligt Caputo står diskussionen inte i relation till hur dessa saker diskuteras i Bibeln. I hans abort diskussion slogs jag av hur USA dominerad hans exempel samling var. Han går igenom vad som krävs i samhället för att kvinnor kunde lättare välja t.ex. adoption som ett alternativ. Det var helt nyligen an artikel i HBL om graviditetsdödligheten i olika länder. USA jämförs i detta sammanhang med olika afrikanska och asiatiska länder d.v.s. USA har en mycket hög mödradödlighet. Norden igen har mycket bra förhållanden för gravida kvinnor och låg mödradödlighet. Ur vår synvinkel kan Caputos text vara överraskande i abort sammanhang, men jag tycker den är en bra påminnelse om att bekanta fenomen kan ha mycket olika orsaker och bakgrund beroende på var man upplever dem. I abort avsnittet funderar Caputo också över vad Jesus skulle tycka om militanta abortmotståndare som i nästa hörn kan tala varmt för dödsstraffet?

Hustavlorna - hustavlor

I Yoders bok Jesu Politik diskuteras också hustavlorna. Yoder funderar över hustavlornas ursprung och går i detta sammanhang igenom deras särdrag, han jämför hustavlorna med bl.a. samtida stoiska moralregler. Hustavlorna är en form av praktisk etisk undervisning.
Speciellt för dem är att alla personer tas upp i par. Samtida stoiska moralkrav poängterade den egna utvecklingen. Paren i hustavlorna är kvinnan – mannen, barn – föräldrar, slavar och herrar. NT:s hustavlor talar till ALLA hustrur och män, inte bara till eliten eller filosofer. Enligt Yoder liknar uttryckssättet i hustavlorna GT:s lagar. Ordvalet i hustavlorna är inte identisk med samtida stoiska moralsatser. Stoicismen talar till den härskande människan i samhället medan hustavlorna talar till alla.
I den tidiga kyrkans samtid följde hustrun och slaven automatiskt sin herres tro och samhälleliga ställning, enbart husfadern hade en moralisk status enligt Yoder. I hustavlorna har alla en moralisk status, också den underordnade är en moralikt handlande person. Tron blir ett personligt val.
Yoder kommer fram till att dessa hustavlor har uppkommit ur apostlarnas undervisning och att detta är fråga om en mycket tidig lära. Uppmaningen att underordna sig gäller alltid bägge partner i alla par, detta var revolutionerade i antiken.
I detta kapitel poängterar Yoder betydelsen av hustavlorna som en helhet, där alla i en församling får sina regler givna. När jag tänker på hur jag har stiftat bekantskap med dessa hustavlor tidigare, så är det alltid genom delar. Antingen så att man tagit upp bara en del till behandling eller så har man citerat bara en rad ur dem. De två rader jag stött på oftast är: ” ni kvinnor underordna er era män” och ni barn, lyd era föräldrar”. Dessa uppmaningar är ju faktiskt bara halva meningar ur ett längre sammanhang. Caputos bok frågar sig: Vad skulle Jesus göra? När det gäller hustavlorna kunde man fråga sig, hur skulle hustavlorna se ut om Jesus uttalat dem? En annan intressant fråga är, hur skulle kristendomen se ut idag om någon annan del av hustavlorna skulle ha poängterats mera eller om man alltid skulle ha diskuterat den som en helhet?

Yoder – Jesus som socialetiker

Jag har nu hunnit igenom ca halva boken ”Jesu Poltik” av Yoder. Det är en mycket intressant läsning. Jesus krav på ”icke våld” kommer starkt fram i Yoders text, han ser Jesus från Nazareth som en radikal person. Samtida ledare såg honom som ett stort hot. Det romerska imperiet utbreddes med krig och svärd. Icke våld tankegången blir här en maktfaktor i sig och därmed ett hot för samhällets ledare. Yoder för starkt fram att Jesus också har en social etisk betydelse, men att man inte alltid har insett detta.
Yoder diskutera olika utgångspunkter för en kristen etik. Det personliga planets etik utgår från ”Bergspredikans etik”, medan den sociala/samhälleliga etiken utgår från en kallelsens etik. Enligt Yoder är nyckeltanken i Jesu etik: ”Gör så som jag har gjort mot er” eller ”Gör så som Fadern gjorde genom att sända sin Son”.
Centrala termer är bl.a. att se sin nästa, ansvarets etik, avsägandet av härskarställning och förlåtelse. Yoder diskuterar mycket begrepp så som efterföljelse och lidande. Båda termer har enligt Yoder tolkats olika under olika perioder. Det största problemet här kanske det att man har haft en tendens att tolka begreppen med sin egen tids begreppsapparat dvs. anakronism.
Efterföljelse – vad innebär detta? Yoder tycks inte vara speciellt förtjust i klosterväsendet. Han betonar att det i NT inte finns någon allmän uppfattning om att efterföljelse betyder att man lämnar samhället. I bergspredikan Matt. 66 säger Jesus att vi skall dra oss tillbaka till vår kammare för att be och inte i offentligheten som en hycklare. Finns här ett frö till klostertanken? När man har velat göra bönen till det centrala i sitt liv bör man ju enligt denna sats dra sig undan. Men majoriteten av det Jesus gjorde och lärde skedde inne i samhället. Enligt Yoder var en föreändring av samhället mot ett ”helande och läkande” samhälle en viktig del i Jesu lära och etik.
Allt lidande är inte meningsfullt. Jesus gick mot korset och lidandet fullt medveten om vad det innebar. Yoder hänvisar till Luk 1425-33 och säger att Jesus varnade sina lärjungar från att följa honom utan att vara medvetna om vad det innebär. Lidandet är inte enbart ett fysiskt lidande, utan kan vara psykiskt eller socialt. Att följa Jesu lära innebar för mången att han lämnade sin familj eller att familjen splittrades. Under Jesu tid var familjen den bas enhet man förlitade sig på och behövde för sin trygghet. Att lämna familjen innebar ett lidande på många plan inte minst socialt.
Jag läste lite här och där i Lukas och bergspredikan från Matteus efter min läsning av Yoder. Jag upptäckte nya nyanser i texten, började t.ex. fundera över hur det var att lyssna på bergspredikan i ett människohav. Coakley (samma tanke finns nog också hos andra) tog upp som en form av postmodernismen att man borde läsa texter man inte känner så bra för att få nya infallsvinklar. Men redan detta att läsa en teoretiker som lyfter upp en specifik del i texten får en att se på texten på ett nytt sätt. Yoders tankar visar också klart att det inte är bra att läsa Bibel texter i ”bitar” utan att tänka på helheten. Tolkningen av bara en bit kan bli helt annorlunda en om du ser vart biten hör. Fortsätter ännu nästa vecka med Yoder.

Coakley om det teologiska könet och om bön

Sarah Coakley talar i sin artikel om könet i teologin och om bönens betydelse. [1] Hon funderar bl.a. över skillnaden mellan sekulär och teologisk feminism. Inom den sekulära feminismen talar man ofta om ett biologiskt kön och ett socialt kön. Sarah Coakley förvandlar denna tvådelning till en triangel genom att tala om ett ”teologiskt kön”. Hon utgår från Mos 1 26-27
”Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”
Hon anser att kön har betydelse för att det hade betydelse för Gud genom skapelsen, syndafallet och försoningen. Om jag förstår henne rätt så anser hon att könen kan ses/förstås på ett annat sätt via kontemplativ asketism. Man kan då möta en helig realitet som ses som en treenighet. Hon skriver att ”twoness, one might say, is divinely ambushed by threness”. Det tvådelade könet blir alltså överfallet/överrumplat av treenigheten. Den aktiva parten är här den Heliga Anden. Då människan är skapad till Guds avbild, en treenig Gud, så måste det i en teologisk gender teori vara möjligt för människan att återgå till eller få del av treenigheten. Detta sker med hjälp av Anden och i Kristus.
För Coakley är bönen en central sak för en kontemplativ asketism. Hon talar om att det inte är hon som ber utan den Heliga Anden som ber i henne. Hon ser den Heliga Anden som den centrala kraften mellan Fadern och Sonen. Anden är alltså inte ett bihang eller ett tillägg. I artikeln ” The vicar at prayer”[2] talar hon om bönen betydelse i det dagliga församlingslivet. Hon anser att man när man annonserar efter präster förutom ledarskapskunskap borde fråga också efter bönekunskaper. I artikeln berättar hon om mötet med en fattig, svårt depressiv man som hon försökte hjälpa. De fick ett bra förhållande, hon skriver att det var inte bara han som fick hjälp i sin livssituation utan hon fick också kunskap om vad en präst kan göra, men också var gränserna går. Mannen hon bad med jämförde bönen med ett fallskärmshopp i det fria. Man måste våga ta steget för att kunna känna friheten.
Jag är inte säker på att jag förstått allting rätt. När jag satt och skrev denna text började jag fundera på vad betyder egentligen att vara skapad till en treenig Guds avbild?
[1] Coakley S. Is there a future for Gender and Theology?
[2] Coakley S. 2008. The vicar at prayer, An English reflection on ministry”, Christian Century, July 1.

Lydnad – dygd och relation

Såg för några veckor sedan på TV filmen ”The Nuns Story” med Audrey Hepburn i huvudrollen. Jag har sett filmen tidigare men då inte i sin helhet. Filmen bygger på Kathryn Hulmes roman. Den bygger på en verklig nunnas, Marie Louise Habets (1905 – 1986), berättelse om sin tid som nunna i Belgien. Hennes klosternamn är Syster Luke. Hon ville bli sjukskötare och nunna för att kunna bli missionär i Belgiska Kongo. Efter 17 år som nunna lämnade hon sin orden i slutet av andra världskriget. Hon arbetade resten av kriget för röda korset som sjukskötare. Det som fick henna att lämna klostret var det absoluta kravet på Regel lydnaden.
”Lydnad, vördade moder. Lydnad utan att ifrågasätta, lydnad utan ett inre knot, blind, ögonblicklig lydnad, fullkomlig i sitt accepterande så som Kristus lydde - så som jag inte längre kan. När klockan kallar till kapellet och jag måste offra vad som kanske är det psykologiska ögonblicket i ett samtal med en patient, frågar mitt samvete vem som har förhandsrätten – patienten eller den Heliga Regeln.”[1]
När klockan ringde måste man genast sluta med det man gjorde och gå till kapellet. Ett av huvudmålet i klostret är att kunna följa den Heliga Regeln så noga som möjligt. Vägen dit går genom att man övar sig i ödmjukhet. Finns denna absoluta blinda lydnad kvar i dagens postmoderna klostervärld/ teologi, eller hur ser man på lydnad idag?
I Laura Swans bok ”De glömda ökenmödrarna” får man en liten inblick i en nunnas tankevärld av idag. Laura Swan är en benediktinsyster och denna bok bygger på hennes studier av ökenasketerna under sin novistid inför klosterlivet. Hon talar om lydnad när hon berättar om Amma Synkletika av Egypten. Hennes tankat skrevs ner på 400 talet av Pseudo-Athanasios. Utgångspunkten är Amma Synkletikas tankespråk:
”16. Hon sade: Så länge som vi är i klostret så är lydnad att föredra framom asketism. Den ena lär oss högmod, den andra ödmjukhet”.
Laura Swan ser lydnad som ”att i tro uppfatta andens viskningar och ledsaganden”. Det som påverkar lydnaden är skriften, traditionen, den församling vi tillhör och människorna omkring oss. Hon skriver också att Lydnad är aktiv och fruktsam och kräver ett intelligent besvarande. [2]Liknande tankegångar hörde jag en Birgittiner nunna framföra i Tallins Birgittiner kloster när vi under en studieresa frågade om deras liv och regler. För henne betydde lydnad att vara hörsam, att kunna lyssna till vad som omgivningen är i behov av.
Hauerwas ser lydnad för den kristne som en dygd. Denna dygd är såtillvida speciell att den kräver minst två personer för att den kan utövas, den som ber eller kräver lydnad och den som lyder. Hauerwas går igenom vad lydnad är och vad som är specifikt för den kristna lydnaden. Han säger bl.a. att den kristna lydnaden blir meningsfull genom Jesus lydnad inför Fadern dvs. att förena sin vilja med Guds vilja. Det är Anden som tränar den kristna till lydnad inför Gud.[3]
Där Syster Lukes lydnad starkast hör ihop med ödmjukhet så har Hauerwas lydnad som dygd betydligt fler ”samarbetspartner”, t.ex. roll, politik och relation.
Här finns den största skillnaden på synen på lydnad. Hauerwas lydnad kan se olika ut i olika situationer. Laura Swan ser lydnaden som aktiv och som kräver ett intelligent besvarande. Det finns alternativ. I syster Lukes värld tycks lydnaden inte ha haft alternativ.
Ps. Enligt google lärde Audrey Hepburn känna den riktiga Syster Luke rätt bra. När Hepburn skadades vid fölande inspelnig var det Syster Luke som skötte henne.

[1] Hulme K. Nunnan, 1960. Sid 230.
[2] Swan L. 2007. De glömda ökenmödrarna, sid53.
[3] Hauerwas S & Pinches C. 1997. Christians among the Virtues, Sid 129 – 148.

Tålamod en kristen dygd enligt Hauerwas

Fortsätter ännu med dygden. Fick denna vecka tag på Hauerwas och Pinches bok ”Christians among the virtues. Theological Conversations with Ancient and Modern Ethics.” Denna bok är utgiven 1997. Hauerwas och Pinches har träffats i rollen som lärare och elev. Boken verkar mycket intressant Kapitlet om tålamod kommer sist i boken, jag började läsa där för att detta kapitel handlade om medicinsk etik och tangerar vad jag skrev förra veckan. Detta kapitel är skrivet i huvudsak av Hauerwas. I dagens blogg beskriver jag Hauerwas syn på tålamod som en Kristen dygd.
Redan läsning av ett enda kapitel visar att man i denna bok faktiskt skriver om etiken ur ett kristet perspektiv. I tidigare kurser har vi ofta vid etiska kapitel frågat oss varför artikeln i fråga representerar just kristen etik, den frågan behöver jag inte ställa mig i denna bok. En av utgångspunkterna för diskussionen i boken är Gal 5 22-26 som börjar ” Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.”
Hauerwas och Pinches diskuterar i denna bok dygderna hopp, lydnad, mod och tålamod. I introduktionen konstaterar författarna att dygderna inte fungerar bra i ”ensamhet” utan borde alltid diskuteras i relation till varandra eller i ett sammanhang. Som exempel kan tas ”Välgörenhet” som också är ett grundvärde eller en dygd enligt denna bok. Enligt författarna fungerar välgörenhet inte bra i ensamhet men i samband med tålamod och hopp får välgörenheten bättre förutsättningar att lyckas.
Hauerwas konstaterar att dygden ”Tålamod” är en dygd man ignorerat under en längre tid, i kyrkofädernas texter diskuterar man nog denna dygd. Både Augustinus och Tertullianus har intresserat sig för tålamodet. Augustinus anser att endast tålamod i Kristus är ett sant tålamod. Tålamod utgår från Gud, han visade det när han skapade världen. Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då gud valde att Jesus skulle födas i människoform. Tertullianus går så långt att han säger att otålighet kommer från djävulen och att denna synd kom till jorden genom att djävulen andades på Eva så att hon i otålighet skulle smaka på äpplet.
För att lära oss tålamod t.ex. när vi är sjuka bör vi först lära oss vad tålamod är säger Hauerwas. Han ger några exempel på hur vi kan lära oss tålamod, han säger att Gud gett oss många
möjligheter för detta inlärande:
1. Vi bör ge oss tid att lära känna vår kropp och dess begränsningar. ”Tricket är att lära oss älska de saker kroppen möjliggör utan att hata kroppen”. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Människor är ”flockdjur”. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Vi har getts tid och utrymme att lära oss t.ex. att så lin och tillverka kläder. Detta har vi lärt oss under generationers gång. Att utveckla kunskaper av denna art tar tid och kräver tålamod.
Möjligheterna att på detta sätt utveckla vårt tålamod kommer från Guds tålamod och Guds berättelse om utvecklandet av skapelsen.
Hauerwas och Pinches sätt att tala om dygderna som relationer kändes bra. Jag har tidigare läst om dygder men då har man alltid diskuterat dygderna var och en för sig. Denna första snabba läsning av ett kapitel gav smak för mer.
Av de saker Patrik talade om på föreläsningen kommer begrepp såsom "i ett sammanhang" och berättelsen tydligt fram. I exemplen på hur tålamod lärs ses kroppen som något positivt.

Hauerwas om medicin, vård och död

Hauerwas tankar om medicin, vård och död finns både i film och ljudband version på Patriks lista. Jag har tagit del av båda versionerna. I dessa band talar Hauerwas om vårdens situation idag. Ljudbandet är en bandad föreläsning. I denna talar han mycket snabbt och vissa saker är svåra att uppfatta. I hans föreläsning framkommer att det har skett en förskjutning i mycket inom medicinen. Att vi värdesätter olika aktörer olika och att det är svårt idag att hitta en gemensam nämnare för en utgångspunkt för medicinsk etik.
Dagens värld sätter hårda krav på en läkare, mycket hårdare en på en präst. Hauerwas funderar över det faktum att i USA är tanken på att en präststuderande byter ut bas kurser i teoretiskteologi mot andra kurser inte är omöjlig. Men om en läkarstuderande skulle vilja byta bort anatomin mot något annat skulle han inte få fortsätta sin utbildning. Kraven på en läkares baskunskaper är enligt Hauerwas mycket högre en för en präst.
Talet om döden aktualiseras för att Hauerwas anser att rädsla inför döden är en möjlig utgångspunkt för medicinsk etik av idag. Vi lever i en mångkulturell miljö och värdesätter olika saker och detta har gjort det allt svårare för den medicinska etiken, det finns ingen entydig gemensam berättelse. Hauerwas anser att de flesta ändå har en rädsla inför döden och detta kunde vara ett grundantagande, en gemensam berättelse som man utnyttjar när man diskuterar olika etiska situationer. Döden kan också ses som ett misslyckande från medicinens sida. Medicinen har gott från ”att vårda – care till ”att bota – cure”. Läkaren måste alltså försöka allt före han kan ge tillstånd för patienten att dö. Behöver vi då tillstånd att dö? Hauerwas svarar ja på den frågan.
Hauerwas påpekar att man behöver tillstånd för att dö och gärna också exempel på hur det går till för att klara av det. Tidigare gavs tillståndet av en präst, vanligen efter sista smörjelsen. Detta var en mycket viktig ritual som gav en möjlighet att förbereda sig på livet efter detta. Vårt skapade liv är en gåva och livet med Gud efter döden är också en gåva. Denna viktiga händelse styrs idag alltså oftast av en läkare.
En svår sjukdom drabbar inte enbart den sjuke utan också den sjukes omgivning. Man blir ofta lämnad ensam i denna situation. Här ser Hauerwas en viktig roll för den kristna gemenskapen, en gemenskap som uppkommit genom dopet. Rollen är att stöda och hjälpa den som insjuknat och vid behov också familjen. Gemenskap och samarbete är begrepp som Hauerwas ofta använder sig av. När han diskuterar USA:s vårdsystem funderar han över varför man inte vill att staten reglerar vården men nog accepterar att ekonomerna och försäkringsbolagen gör det? Han konstaterar att England tycks ha ett mera ”samarbetande samhälle” som möjliggör en basvård för alla. Hauerwas är inte säker på att USA som samhälle klarar av ett liknande ”samarbete”.
Fast Hauerwas tankar utgår från USA så är det mesta han säger lika gångbart i andra vårdsystem. I Hauerwas tankar fanns ingenting som jag direkt skulle motsätta mig, men det inspirerade till fortsatta tankar. Är det så att:
v Rädsla inför döden är den enda gemensamma berättelsen inom dagens vårdetik?
v Hur samarbetande är det Finländska samhället i vårdfrågor?
v Patrik berättade att Hauerwas är en dygdetiker. Vilka är hans centrala dygder?

Etik

Hej

Såsom Jussi också konstaterat så är området vi studerar mycket brett. Efter att ha bekanta mig med studiematerialet så tänker jag fokusera på etik frågor.

Sanning

Jag har idag bekantat mig med Hauerwas genom att se på två filmklipp där han talar om sina tankar. Den ena var en föreläsning där han diskuterar Bonhoeffers syn på Sanning och poltik. Därtill såg jag på en kort film där Hauerwas funderade på hälsovårdens etik.

Jag hade inga svårigheter i att förstå honom, han talade tydligt, men speciellt i föreläsningen var han så mångordig att det var svårt att "ta emot" allting på en gång. Att lyssna på den föreläsningen på nytt kommer säkert att ge nya infallsvinklar. Här några första reflektioner om sanning och att leva i sanning.

I Hauerwas föreläsning framkom att mycket av Bonhoeffers texter har sitt ursprung i den tid, dvs nazismens tid, som han levde i. Denna tidsperiod är inte bara Bonhoeffers tid utan den påverkar också dagens människor bla genom sanningen. Hauerwas diskuterade svårigheten med att leva i och med olika sanningar, bla att vi har olika sanna berättelser i vår bakgrund som vi måste ta ställning till och kunna leva med. Hauerwas konstaterade att man i Tyskland måste leva med sin berättelse om sin Auswitsch bakgrund och att USA måste leva med sanningen/berättelsen att denna stat har ett ursprung som slavstat.

I föreläsningens början framkom att sanning är ett grundvärde. Jag fick inte helt klart för mig om det var ett grundvärde för Bonhoeffer eller både för Bonhoeffer och för Hauerwas, men på det sätt Hauerwas talade så antar jag att sanning är ett grundvärde för både honom och Bonhoeffer.

Milbank och många ord

Hej

Det var trevligt att ses i Åbo. Tack Patrik för din föreläsning, den gav mig en bra grund för att förstå de texter vi skall läsa. Film snuttarna inspirerade att läse mer om och av de författare som du tog upp.
Jag blev tillfrågad i lördags om jag förstått textera, nu kan jag svara klart NEJ inte allt. Milbank känns mycket besvärlig. Vissa av hans teser är som rader av ord som ingenting ger. Men det finns teser som har ett innehåll som känns intressant. Gemenskap och relation tycks vara två viktiga begrepp. Är det så att han ser gemenskapen som kristendomens viktigaste sak?

Han talar också en hel del om vad Gud är, detta får jag återkomma till.

Margit

Min livs första blogg

Hej
Detta är min första blogg. Denna blogg är en del av uppgifterna i postmodern teologi vid Åbo Akademi våren 2010.
Denna del av teologin är ett oskrivet blad för mig, jag förväntar mig att få en baskunskap också inom detta område.
Om postmodernismen inom vårdvetenskapen har jag läst Jean Watsons texter, de har gjort mig betänksam.
Om inga förkylningar eller annat oförutsett händer ses vi lördagen den 6.2.

Hälsn Margit