Lydnad – dygd och relation

Såg för några veckor sedan på TV filmen ”The Nuns Story” med Audrey Hepburn i huvudrollen. Jag har sett filmen tidigare men då inte i sin helhet. Filmen bygger på Kathryn Hulmes roman. Den bygger på en verklig nunnas, Marie Louise Habets (1905 – 1986), berättelse om sin tid som nunna i Belgien. Hennes klosternamn är Syster Luke. Hon ville bli sjukskötare och nunna för att kunna bli missionär i Belgiska Kongo. Efter 17 år som nunna lämnade hon sin orden i slutet av andra världskriget. Hon arbetade resten av kriget för röda korset som sjukskötare. Det som fick henna att lämna klostret var det absoluta kravet på Regel lydnaden.
”Lydnad, vördade moder. Lydnad utan att ifrågasätta, lydnad utan ett inre knot, blind, ögonblicklig lydnad, fullkomlig i sitt accepterande så som Kristus lydde - så som jag inte längre kan. När klockan kallar till kapellet och jag måste offra vad som kanske är det psykologiska ögonblicket i ett samtal med en patient, frågar mitt samvete vem som har förhandsrätten – patienten eller den Heliga Regeln.”[1]
När klockan ringde måste man genast sluta med det man gjorde och gå till kapellet. Ett av huvudmålet i klostret är att kunna följa den Heliga Regeln så noga som möjligt. Vägen dit går genom att man övar sig i ödmjukhet. Finns denna absoluta blinda lydnad kvar i dagens postmoderna klostervärld/ teologi, eller hur ser man på lydnad idag?
I Laura Swans bok ”De glömda ökenmödrarna” får man en liten inblick i en nunnas tankevärld av idag. Laura Swan är en benediktinsyster och denna bok bygger på hennes studier av ökenasketerna under sin novistid inför klosterlivet. Hon talar om lydnad när hon berättar om Amma Synkletika av Egypten. Hennes tankat skrevs ner på 400 talet av Pseudo-Athanasios. Utgångspunkten är Amma Synkletikas tankespråk:
”16. Hon sade: Så länge som vi är i klostret så är lydnad att föredra framom asketism. Den ena lär oss högmod, den andra ödmjukhet”.
Laura Swan ser lydnad som ”att i tro uppfatta andens viskningar och ledsaganden”. Det som påverkar lydnaden är skriften, traditionen, den församling vi tillhör och människorna omkring oss. Hon skriver också att Lydnad är aktiv och fruktsam och kräver ett intelligent besvarande. [2]Liknande tankegångar hörde jag en Birgittiner nunna framföra i Tallins Birgittiner kloster när vi under en studieresa frågade om deras liv och regler. För henne betydde lydnad att vara hörsam, att kunna lyssna till vad som omgivningen är i behov av.
Hauerwas ser lydnad för den kristne som en dygd. Denna dygd är såtillvida speciell att den kräver minst två personer för att den kan utövas, den som ber eller kräver lydnad och den som lyder. Hauerwas går igenom vad lydnad är och vad som är specifikt för den kristna lydnaden. Han säger bl.a. att den kristna lydnaden blir meningsfull genom Jesus lydnad inför Fadern dvs. att förena sin vilja med Guds vilja. Det är Anden som tränar den kristna till lydnad inför Gud.[3]
Där Syster Lukes lydnad starkast hör ihop med ödmjukhet så har Hauerwas lydnad som dygd betydligt fler ”samarbetspartner”, t.ex. roll, politik och relation.
Här finns den största skillnaden på synen på lydnad. Hauerwas lydnad kan se olika ut i olika situationer. Laura Swan ser lydnaden som aktiv och som kräver ett intelligent besvarande. Det finns alternativ. I syster Lukes värld tycks lydnaden inte ha haft alternativ.
Ps. Enligt google lärde Audrey Hepburn känna den riktiga Syster Luke rätt bra. När Hepburn skadades vid fölande inspelnig var det Syster Luke som skötte henne.

[1] Hulme K. Nunnan, 1960. Sid 230.
[2] Swan L. 2007. De glömda ökenmödrarna, sid53.
[3] Hauerwas S & Pinches C. 1997. Christians among the Virtues, Sid 129 – 148.

Tålamod en kristen dygd enligt Hauerwas

Fortsätter ännu med dygden. Fick denna vecka tag på Hauerwas och Pinches bok ”Christians among the virtues. Theological Conversations with Ancient and Modern Ethics.” Denna bok är utgiven 1997. Hauerwas och Pinches har träffats i rollen som lärare och elev. Boken verkar mycket intressant Kapitlet om tålamod kommer sist i boken, jag började läsa där för att detta kapitel handlade om medicinsk etik och tangerar vad jag skrev förra veckan. Detta kapitel är skrivet i huvudsak av Hauerwas. I dagens blogg beskriver jag Hauerwas syn på tålamod som en Kristen dygd.
Redan läsning av ett enda kapitel visar att man i denna bok faktiskt skriver om etiken ur ett kristet perspektiv. I tidigare kurser har vi ofta vid etiska kapitel frågat oss varför artikeln i fråga representerar just kristen etik, den frågan behöver jag inte ställa mig i denna bok. En av utgångspunkterna för diskussionen i boken är Gal 5 22-26 som börjar ” Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.”
Hauerwas och Pinches diskuterar i denna bok dygderna hopp, lydnad, mod och tålamod. I introduktionen konstaterar författarna att dygderna inte fungerar bra i ”ensamhet” utan borde alltid diskuteras i relation till varandra eller i ett sammanhang. Som exempel kan tas ”Välgörenhet” som också är ett grundvärde eller en dygd enligt denna bok. Enligt författarna fungerar välgörenhet inte bra i ensamhet men i samband med tålamod och hopp får välgörenheten bättre förutsättningar att lyckas.
Hauerwas konstaterar att dygden ”Tålamod” är en dygd man ignorerat under en längre tid, i kyrkofädernas texter diskuterar man nog denna dygd. Både Augustinus och Tertullianus har intresserat sig för tålamodet. Augustinus anser att endast tålamod i Kristus är ett sant tålamod. Tålamod utgår från Gud, han visade det när han skapade världen. Det största tålamodet visade Gud då han lät sin son Jesus komma till jorden. Det krävdes mycket tålamod att vänta på Jesu arbetets början då gud valde att Jesus skulle födas i människoform. Tertullianus går så långt att han säger att otålighet kommer från djävulen och att denna synd kom till jorden genom att djävulen andades på Eva så att hon i otålighet skulle smaka på äpplet.
För att lära oss tålamod t.ex. när vi är sjuka bör vi först lära oss vad tålamod är säger Hauerwas. Han ger några exempel på hur vi kan lära oss tålamod, han säger att Gud gett oss många
möjligheter för detta inlärande:
1. Vi bör ge oss tid att lära känna vår kropp och dess begränsningar. ”Tricket är att lära oss älska de saker kroppen möjliggör utan att hata kroppen”. Att praktisera kroppens tålamod.
2. Människor är ”flockdjur”. Att leva med andra lär oss tålamod.
3. Vi har getts tid och utrymme att lära oss t.ex. att så lin och tillverka kläder. Detta har vi lärt oss under generationers gång. Att utveckla kunskaper av denna art tar tid och kräver tålamod.
Möjligheterna att på detta sätt utveckla vårt tålamod kommer från Guds tålamod och Guds berättelse om utvecklandet av skapelsen.
Hauerwas och Pinches sätt att tala om dygderna som relationer kändes bra. Jag har tidigare läst om dygder men då har man alltid diskuterat dygderna var och en för sig. Denna första snabba läsning av ett kapitel gav smak för mer.
Av de saker Patrik talade om på föreläsningen kommer begrepp såsom "i ett sammanhang" och berättelsen tydligt fram. I exemplen på hur tålamod lärs ses kroppen som något positivt.

Hauerwas om medicin, vård och död

Hauerwas tankar om medicin, vård och död finns både i film och ljudband version på Patriks lista. Jag har tagit del av båda versionerna. I dessa band talar Hauerwas om vårdens situation idag. Ljudbandet är en bandad föreläsning. I denna talar han mycket snabbt och vissa saker är svåra att uppfatta. I hans föreläsning framkommer att det har skett en förskjutning i mycket inom medicinen. Att vi värdesätter olika aktörer olika och att det är svårt idag att hitta en gemensam nämnare för en utgångspunkt för medicinsk etik.
Dagens värld sätter hårda krav på en läkare, mycket hårdare en på en präst. Hauerwas funderar över det faktum att i USA är tanken på att en präststuderande byter ut bas kurser i teoretiskteologi mot andra kurser inte är omöjlig. Men om en läkarstuderande skulle vilja byta bort anatomin mot något annat skulle han inte få fortsätta sin utbildning. Kraven på en läkares baskunskaper är enligt Hauerwas mycket högre en för en präst.
Talet om döden aktualiseras för att Hauerwas anser att rädsla inför döden är en möjlig utgångspunkt för medicinsk etik av idag. Vi lever i en mångkulturell miljö och värdesätter olika saker och detta har gjort det allt svårare för den medicinska etiken, det finns ingen entydig gemensam berättelse. Hauerwas anser att de flesta ändå har en rädsla inför döden och detta kunde vara ett grundantagande, en gemensam berättelse som man utnyttjar när man diskuterar olika etiska situationer. Döden kan också ses som ett misslyckande från medicinens sida. Medicinen har gott från ”att vårda – care till ”att bota – cure”. Läkaren måste alltså försöka allt före han kan ge tillstånd för patienten att dö. Behöver vi då tillstånd att dö? Hauerwas svarar ja på den frågan.
Hauerwas påpekar att man behöver tillstånd för att dö och gärna också exempel på hur det går till för att klara av det. Tidigare gavs tillståndet av en präst, vanligen efter sista smörjelsen. Detta var en mycket viktig ritual som gav en möjlighet att förbereda sig på livet efter detta. Vårt skapade liv är en gåva och livet med Gud efter döden är också en gåva. Denna viktiga händelse styrs idag alltså oftast av en läkare.
En svår sjukdom drabbar inte enbart den sjuke utan också den sjukes omgivning. Man blir ofta lämnad ensam i denna situation. Här ser Hauerwas en viktig roll för den kristna gemenskapen, en gemenskap som uppkommit genom dopet. Rollen är att stöda och hjälpa den som insjuknat och vid behov också familjen. Gemenskap och samarbete är begrepp som Hauerwas ofta använder sig av. När han diskuterar USA:s vårdsystem funderar han över varför man inte vill att staten reglerar vården men nog accepterar att ekonomerna och försäkringsbolagen gör det? Han konstaterar att England tycks ha ett mera ”samarbetande samhälle” som möjliggör en basvård för alla. Hauerwas är inte säker på att USA som samhälle klarar av ett liknande ”samarbete”.
Fast Hauerwas tankar utgår från USA så är det mesta han säger lika gångbart i andra vårdsystem. I Hauerwas tankar fanns ingenting som jag direkt skulle motsätta mig, men det inspirerade till fortsatta tankar. Är det så att:
v Rädsla inför döden är den enda gemensamma berättelsen inom dagens vårdetik?
v Hur samarbetande är det Finländska samhället i vårdfrågor?
v Patrik berättade att Hauerwas är en dygdetiker. Vilka är hans centrala dygder?

Etik

Hej

Såsom Jussi också konstaterat så är området vi studerar mycket brett. Efter att ha bekanta mig med studiematerialet så tänker jag fokusera på etik frågor.

Sanning

Jag har idag bekantat mig med Hauerwas genom att se på två filmklipp där han talar om sina tankar. Den ena var en föreläsning där han diskuterar Bonhoeffers syn på Sanning och poltik. Därtill såg jag på en kort film där Hauerwas funderade på hälsovårdens etik.

Jag hade inga svårigheter i att förstå honom, han talade tydligt, men speciellt i föreläsningen var han så mångordig att det var svårt att "ta emot" allting på en gång. Att lyssna på den föreläsningen på nytt kommer säkert att ge nya infallsvinklar. Här några första reflektioner om sanning och att leva i sanning.

I Hauerwas föreläsning framkom att mycket av Bonhoeffers texter har sitt ursprung i den tid, dvs nazismens tid, som han levde i. Denna tidsperiod är inte bara Bonhoeffers tid utan den påverkar också dagens människor bla genom sanningen. Hauerwas diskuterade svårigheten med att leva i och med olika sanningar, bla att vi har olika sanna berättelser i vår bakgrund som vi måste ta ställning till och kunna leva med. Hauerwas konstaterade att man i Tyskland måste leva med sin berättelse om sin Auswitsch bakgrund och att USA måste leva med sanningen/berättelsen att denna stat har ett ursprung som slavstat.

I föreläsningens början framkom att sanning är ett grundvärde. Jag fick inte helt klart för mig om det var ett grundvärde för Bonhoeffer eller både för Bonhoeffer och för Hauerwas, men på det sätt Hauerwas talade så antar jag att sanning är ett grundvärde för både honom och Bonhoeffer.

Milbank och många ord

Hej

Det var trevligt att ses i Åbo. Tack Patrik för din föreläsning, den gav mig en bra grund för att förstå de texter vi skall läsa. Film snuttarna inspirerade att läse mer om och av de författare som du tog upp.
Jag blev tillfrågad i lördags om jag förstått textera, nu kan jag svara klart NEJ inte allt. Milbank känns mycket besvärlig. Vissa av hans teser är som rader av ord som ingenting ger. Men det finns teser som har ett innehåll som känns intressant. Gemenskap och relation tycks vara två viktiga begrepp. Är det så att han ser gemenskapen som kristendomens viktigaste sak?

Han talar också en hel del om vad Gud är, detta får jag återkomma till.

Margit