Lydnad – dygd och relation

Såg för några veckor sedan på TV filmen ”The Nuns Story” med Audrey Hepburn i huvudrollen. Jag har sett filmen tidigare men då inte i sin helhet. Filmen bygger på Kathryn Hulmes roman. Den bygger på en verklig nunnas, Marie Louise Habets (1905 – 1986), berättelse om sin tid som nunna i Belgien. Hennes klosternamn är Syster Luke. Hon ville bli sjukskötare och nunna för att kunna bli missionär i Belgiska Kongo. Efter 17 år som nunna lämnade hon sin orden i slutet av andra världskriget. Hon arbetade resten av kriget för röda korset som sjukskötare. Det som fick henna att lämna klostret var det absoluta kravet på Regel lydnaden.
”Lydnad, vördade moder. Lydnad utan att ifrågasätta, lydnad utan ett inre knot, blind, ögonblicklig lydnad, fullkomlig i sitt accepterande så som Kristus lydde - så som jag inte längre kan. När klockan kallar till kapellet och jag måste offra vad som kanske är det psykologiska ögonblicket i ett samtal med en patient, frågar mitt samvete vem som har förhandsrätten – patienten eller den Heliga Regeln.”[1]
När klockan ringde måste man genast sluta med det man gjorde och gå till kapellet. Ett av huvudmålet i klostret är att kunna följa den Heliga Regeln så noga som möjligt. Vägen dit går genom att man övar sig i ödmjukhet. Finns denna absoluta blinda lydnad kvar i dagens postmoderna klostervärld/ teologi, eller hur ser man på lydnad idag?
I Laura Swans bok ”De glömda ökenmödrarna” får man en liten inblick i en nunnas tankevärld av idag. Laura Swan är en benediktinsyster och denna bok bygger på hennes studier av ökenasketerna under sin novistid inför klosterlivet. Hon talar om lydnad när hon berättar om Amma Synkletika av Egypten. Hennes tankat skrevs ner på 400 talet av Pseudo-Athanasios. Utgångspunkten är Amma Synkletikas tankespråk:
”16. Hon sade: Så länge som vi är i klostret så är lydnad att föredra framom asketism. Den ena lär oss högmod, den andra ödmjukhet”.
Laura Swan ser lydnad som ”att i tro uppfatta andens viskningar och ledsaganden”. Det som påverkar lydnaden är skriften, traditionen, den församling vi tillhör och människorna omkring oss. Hon skriver också att Lydnad är aktiv och fruktsam och kräver ett intelligent besvarande. [2]Liknande tankegångar hörde jag en Birgittiner nunna framföra i Tallins Birgittiner kloster när vi under en studieresa frågade om deras liv och regler. För henne betydde lydnad att vara hörsam, att kunna lyssna till vad som omgivningen är i behov av.
Hauerwas ser lydnad för den kristne som en dygd. Denna dygd är såtillvida speciell att den kräver minst två personer för att den kan utövas, den som ber eller kräver lydnad och den som lyder. Hauerwas går igenom vad lydnad är och vad som är specifikt för den kristna lydnaden. Han säger bl.a. att den kristna lydnaden blir meningsfull genom Jesus lydnad inför Fadern dvs. att förena sin vilja med Guds vilja. Det är Anden som tränar den kristna till lydnad inför Gud.[3]
Där Syster Lukes lydnad starkast hör ihop med ödmjukhet så har Hauerwas lydnad som dygd betydligt fler ”samarbetspartner”, t.ex. roll, politik och relation.
Här finns den största skillnaden på synen på lydnad. Hauerwas lydnad kan se olika ut i olika situationer. Laura Swan ser lydnaden som aktiv och som kräver ett intelligent besvarande. Det finns alternativ. I syster Lukes värld tycks lydnaden inte ha haft alternativ.
Ps. Enligt google lärde Audrey Hepburn känna den riktiga Syster Luke rätt bra. När Hepburn skadades vid fölande inspelnig var det Syster Luke som skötte henne.

[1] Hulme K. Nunnan, 1960. Sid 230.
[2] Swan L. 2007. De glömda ökenmödrarna, sid53.
[3] Hauerwas S & Pinches C. 1997. Christians among the Virtues, Sid 129 – 148.